Jag kom precis hem...ensam. På vägen hem började jag att trösta mig själv eftersom en massa frågor dök upp i mitt huvud. Medans jag gick hem, halvt full, försökte jag att intala mig själv att det är ok att jag går hem ensam. Att jag ska krypa ner i min säng ensam. Det är ok att jag är ensam....när jag ännu en gång fått se killen jag har känslor för med en annan tjej, en tjej som han så uppenbarligen älskar. Det var mig han var med först, det var mig han la sig med om kvällarna och det var mig han sa god morgon till om mornarna. Jag vet att detta kan verka hur patetiskt som helst men ärligt talat så skiter jag i det.

Idén om att starta en blogg anonymt fick jag nu när jag var på väg hem. Det är så mycket jag vill få ut....så mycket som jag skulle vilja säga. Visst har jag en massa nära vänner som jag skulle kunna prata med om ALLT men vissa saker vill jag inte berätta för någon men ändå måste få ut. Jag skulle kunna skriva en dagbok men jag hatar att sitta och skriva på papper. Så detta kändes mer rätt.

Undrar om någon ens kommer att läsa detta....det gör inget om ingen läser detta. jag vill bara få ut allt som tynger mitt hjärta av sten. Känner mig som en vandrande jävla vålnad....en apatisk, sorglig, knappt existerande sak som bara vill att någon går förbi, stannar upp, vänder sig om och säger hej. Ärligt talat så duger vems om helst just nu. jag vet inte om det är alkoholen som talar just nu men fyyy faaaan vad jag känner mig ensam...ensam och patetisk. Varför vill jag så gärna att det motsatta könet bara ska hålla om mig??

Är det verkligen så svårt??? Är det så jävla svårt att bara få bli omhållen??? Jag är trött nu....sliten och trött, ensam och trött. Usch nu blir jag för depprimerad....måste rycka upp mig!! Det är OK att jag ska lägga mig ensam nu....det är verkligen det. Jag tänker att om jag säger det tillräckligt högt, tillräckligt många gånger så kommer det att kännas ok till sist...