Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att hitta den där rätta killen som man ska bilda familj med, köpa hus med och skaffa den där hund jäveln med som ska envisas med att skita inomhus. Jag är inte ens säker på om jag vill det. Det är många runt omkring en som vill den drömmen...är det något fel på mig som inte är säker på om jag vill det?? Jag är juh som jag är. Ärlig...oftast för ärlig, rak på sak när jag ibland inte borde och så dricker jag och svär som en sjöman. Mina kompisar brukar ofta säga att jag beter mig som en kille. Är det fel?? Borde jag vara mer "tjejig" och vilja hålla hand och ta promenader och allt det där sentimentala skitet?? Jag antar att det funkar för de flesta men jag är inte säker på om det riktigt är jag.

Jag har inte alltid varit sån. Förr i tiden så var jag kärleksfull, ville vara min kille till lags, tände ljus när vi skulle älska och ville träffa hans mamma. Men inte nu längre...inte sen jag och mitt ex gjorde slut. Jag älskar inte längre...jag har antingen sex eller så knullar jag. Jag kan inte ens säga älska utan att känna mig löjlig. Jag tror att mitt ex har tagit sönder mig. Nuförtiden så är jag en elak, självisk och känslomässigt kall jävla isdrottning. Om killen visar det minsta svaghet så kör jag över honom! Vad är det för fel på mig??? Varför är jag så här??? Varför kan jag inte tycka om längre...älska längre?? Varför ska jag ha den här hårda fasaden uppe och livrädd för att någon ska ta sig förbi???

Jag känner mig ensam och uttorkad idag...