När jag gick i fyran så hette min bästa kompis Firat. Han och jag lekte tillsammans varje dag efter skolan. Firat var lite knubbig, jätte fräkning och gaaanska blek. Jag var väl inte så fager heller. Lång, jätte smal, stort krulligt hår och läppar Som var alldeles för stora för mitt ansikte hehe.

Ni kan ju räkna ut att jag inte tillhörde dom populära tjejerna i klassen. En dag lyckades dom övertala mig till och fråga Firat om jag fick chans på honom. Klart att han skulle säga ja tyckte dom!

tallica: heeej
Firat: aa
tallica: öhm...får jag chans på dig?
Firat: ...
tallica: (står o typ stirrar ba)
Firat: nej

Sen vände han om och gick in i klassrummet igen. Där stod jag och lite längre bort så stod dom populära tjejerna och fnittrade. Dom visste att han skulle säga nej och ville bara se mig gö bort mig. Jag vart arg. Men inte kunde jag ta ut min ilska på poppis tjejerna...då var man juh dödsdömd. Så Firat fick betala. Varför sa han ens nej? Det var inte så att han skulle fått nå bättre!

Varje dag gjorde vi sällskap hem för vi bodde nära varann också. På vägen gick vi förbi en liten bäck. Den dagen när vi gick förbi bäcken så knuffade jag i honom. Hahahaha! Jag kommer ihåg att jag var så arg så jag knuffade i honom. Sen sprang jag hem.

Efter en stund så knackar det på dörren. Där står Firat heeelt genomblöt med en väldigt arg mamma hahahahah! Efter en utskällning av min mamma sa jag förlåt. Dagen efter var allt som vanligt igen.

Än idag är jag lite grinig över att han sa nej men fan va blöt han var HAHAHAHAHAHA!!