McGills ringde igår. Vi pratade i en timme och 20 min. Det började med kallprat som vanligt men vart lite djupare. Han sa att han är så glad att han har mig. Att jag är den han pratar mest med och berättar allt för. Då vart jag lite grinig. Jag sa att jag vart lite ledsen när han åkte upp till stugan med den där "Linnea". Visst jag har ingen rätt att bli grinig, vi är inte tillsammans, men jag vart lite ledsen. Han hade fattat att jag störde mig lite för han tyckte att jag ändrade tonläge. Men vad gör han? Ingenting! Jag har kommit fram till att McGills (och nästan alla andra killar på den här planeten) är rädda för konflikter. Han visste att jag eventuellt var lite sur men valde då att inte ringa mig på 5 dagar. Istället för att ringa och fråga om nåt är på tok!! Han erkände det också. Jag förklarade då (med min snällaste röst) att även om jag blir ledsen eller grinig över något så bits jag inte. Man kan fortfarande prata med mig!

Vi pratade mycket om oss. Att vi började träffas som KK men nu blivit vänner. Vi pratade om den kvällen då han berättade att han träffat någon och jag gick gråtandes därifrån. Det var en lika stor chock för honom som för mig.

"Jag var kär i dig då."

Fick jag ur mig. Han frågade om jag var kär i honom idag. Jag svarade helt ärligt och sa:

"Nej. Jag tycker om dig väldigt mycket. Nog mer än bara en kompis. Men jag är inte kär. Det är känsligt för mig att få höra att du tar med en annan tjej till stugan ja. Kanske fel av mig jag vet inte. Men jag har svårt att säga vad jag känner för dig för jag vet inte riktigt själv."

Detta var juh ett gyllene tillfälle att fråga vad han kände för mig men jag fick inte ur mig dom orden. Kanske är jag rädd att få höra vad han känner. Det kanske inte är det jag vill höra. Jag vet inte. Han svarade:

"Det vore jätte tråkigt om vi skulle sluta höras, träffas eller vad det nu är vi gör. Jag är verkligen jätte glad att jag har dig. Sen vad som händer...ja jag vet inte."

"Antingen är vi riktigt goda vänner livet ut. Eller så gör vi som du sa härom veckan att vi slår våra säckar ihop och skaffar barn. Eller så rinner den här så kallade vänskapen ut i sanden och vi hörs inte nå mer.."

Sen så var det någon som knackade på dörren. Jag var tvungen att avsluta samtalet. Sa att jag skulle ringa ikväll istället. Det känns skönt att få ha allt detta sagt. Det känns skönt att mycket som vi har smygt omkring med har blivit sagda. Jag tror att vi kommer att få en bra helg. Plus att det är inplanerat att "Dan" ska  ringa när vi är i stugan. Bara för at påminna honom heheh!!