Jag har mina ups and downs. Sen jag kom hem i somras och fått hjärtat krossat två gånger så har jag svårt att känna lycka. Sist jag var lycklig var i Italien...ren lycka.

Men för några veckor sedan så kände jag något som påminde väldigt mycket om lycka...den känslan varade i några timmar. McGills ringde mig på jobbet och sa, nej han skrek ut, att han saknade mig. Strax efter det samtalet hade vi fredagsfika med cheferna. Jag kommer inte ihåg vad som sades för jag stod där och tyckte att den där käsnlan i magen var så konstig och jag kunde inte sluta le.

Senare den kvällen säger han att han har träffat någon...

Den är sjukt hur man kan komma ihåg och hålla fast vid en sån känsla. Det känns verkligen att jag måste komma ihåg hur det kändes, att jag måste på minna mig själv då och då för innan jag ens har märkt det så har jag glömt det. Jag är rädd att den känslan aldrig mer kommer att hitta tillbaa till mig igen...inte för att jag aldrig kommer att komma över Vakten och McGills eller att jag aldrig kommer att hitta någon annan nej...jag är rädd för att jag kommer att bli så instängd och bitter att jag inte kommer våga eller tillåta någon komma nära igen.

Kan ni känna så ibland?

Bildkälla