Sitter på jobbet och kikar igenom Aftonbladet lite grann. Hittade en artikel om att vi kvinnor i Sverige är lite för kräsna när det kommer till val av killar. Jag måste säga att jag kände mig lite träffad...

Tycker ni att jag verkar vara en kräsen tjej?

Här är artikeln!

Jag är ledsen. Jag skulle ha åkt till Italien i augusti med en tjejkompis. Där i Italien skulle vi spendera ett par dagar ensamma i Rom, sedan skulle vi möta upp mina killkompisar och åka till Rimini. Där ska vi hyra ett hus i några dagar och åka uppåt mot Livorno, Florens och Pisa efter det.

Nu har min tjejkompis fått förhinder och kan inte följ med. Jag är skit ledsen och hon är skit ledsen...stackarn till och med grät. Jag har sett fram emot den här resan sen i december. Har tränat ihjäl mig för att kunna se bra ut på beachen där borta.

Frågan är om jag ska låta bli o åka eller om jag ska åka ändå. Att jag åker själv och möter upp grabbarna. Men det känns så himla patetiskt o åka själv och sen så kommer jag att vara ensam med tre fyra grabbar helt själv i två veckor.

Jag vet inte hur jag ska göra...vad tycker ni att jag ska göra?

Resan till Italia börjar närma sig :) !!! Åker i augusti och får stanna där i hela två veckor. Fy fasiken va kul det ska bli. Jag längtar nåt enormt!!

Ska få träffa min soldater som jag lärde känna när jag bodde där nere. Kompisarna jag är sjukt glad över att få träffa är Carmine och Vincenzo...meeeen jag kommer även att få träffa Patrick. Patrick och jag hade ett väldigt speciellt förhållande. Det var hett, passionerat och jääävligt bra!! Vi pratade i telefon i måndags och herrejävlar va det pirrade i kroppen påme!! Har haft lite svårt att inte tänka på honom sen dess...eller rättare sagt på hans diverse kroppsdelar!!!

Killen nr två från höger sida är Carmine. Han är über snygg, sjukt snäll och världens gentleman...någon som är intresserad??!! Ni förstår nu va varför jag är så het på Patrick...kan man låta bli när dom springer omkring så här och är sjukt läckra!!

Jag lämnar er med mina fina nya skor istället :)

Jag vill fly!!!

Jag är trött på att livet upprepar sig själv. Man träffar någon, man ligger och sedan efter ett tag så tar det slut av diverse anledningar. Jag är trött på att få träffa samma typ av killar. Det är nog jag som väljer samma typ av killar vilket gör saken bara värre.

Visst har jag mina vänner, min familj och allt där i mellan men jag kan inte hjälpa tycka att allt är så tråkigt och meningslöst. Jag är trött på min vardag...helt enkelt på mitt liv. Jag är inte depprimerad eller ligger i fosterställning och gråter men jag är rastlös och enormt uttråkad! Det känns som att jag går omkring och väntar på något...kanske någon och medans jag väntar så springer livet förbi..

Do I make any sence? Nån som känner igen sig?

Kommer ni ihåg min idiotsäkra plan? Där jag ljög för McGills om att jag träffat en ny kille. Allt för att se hur han skulle reagera. Ja....nu efter 10 dagar så har det gått så här. I början slutade han att ringa och när jag ringde honom så hade han jävligt bråttom med att lägga på. Så jag frågade honom rakt ut för ett par dagar sen om varför han betedde sig så konstigt...om allt var ok. Som svar så skrattade han och sa:

"Det är gulligt att du bryr dig så pass att du frågar om allt är ok men du behöver inte oroa dig för mig längre."

Jag stör mig på ordet längre. Idag när jag pratade med honom så frågade han hur det gick med killen och om vi har legat med varann ännu....eller hans exakta ord var:

"Så...har han kommit in i dig ännu? HAHAHAHA det är juh bara dig jag kan ställa en sån fråga till!!"

Jag svarade nej! Han tyckte att det var bra att jag höll på mig men var väldigt nyfiken på varför. Om jag tyckte att han var stel, inte rolig, om jag trodde att det skulle bli mer avslappnat...asså tillräckligt. Till sist så sa han väldigt vänskapligt att jag skulle ta det lugnt och ta det som det kommer. Sen frågade han om vi skulle ses i helgen.




Det verkar inte som att han bryr sig så mycket om att jag träffar någon annan. En påhittad någon annan! Utan han försökte ge råd som en kompis. Det konstiga är att jag trodde att jag skulle reagera mer om det visade sig att han inte brydde sig. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, besviken eller något alls. Utan bara mer informerad.

Nu vet jag...

Vad avlång jag ser ut att vara idag..