Jag stod på dansgolvet när en karl kom fram och sa att han tyckte att jag var väldigt fin. Väldigt enkelt. Han sa att han hette Johannes. Vi flörtade lite. Sen var det inget mer. Senare på kvällen träffade jag på honom igen, även hans kusiner. Det visar sig att dom har någon form av släktträff och att han egentligen heter Anders. Så han ljög. Jag tycker att det är kul att han har blivit haffad och känner att jag måste veta varför han kände ett sånt behov av att ljuga om sitt namn. Han kanske har fru? Tjej? Stackarn fick väldigt dåligt samvete och efter ett litet förhör så får jag detta:

"Jag brukar inte ljuga. Jag ville bara få va nån annan för en liten stund. Inte fan hade du snackat med mig om jag hade kommit fram och sagt: Hej jag heter Anders och jag är svetsare. Jag är 32 år gammal, har två barn och skilde mig från deras mamma för ett och ett halvt år sen för att hon var otrogen mot mig."

Så detta är Anders. Trots hans lilla lögn så tyckte jag att han var intressant. Vi satt på trapporna och pratade ganska länge. Efter tag vart det alldeles för kallt så vi gick till min hytt. Där satt jag och Anders Svetsare och pratar om livet  när han väldigt försiktigt tar tag i nacke och ger mig en kyss. 

Det var länge sen jag kände ett par varma längtande läppar. 

Vi kysstes lite. Hånglade lite. Det var otroligt skönt. Att bara känna någon ta en i nacken, håret, ryggen och krama om en i midjan. Men det var allt. Han ville självklart mer. Jag ville självklart mer. Gamla tallica hade nog slitit av honom kläderna och njutit av varenda sekund av beröring. Och visst njöt nya tallica av varenda beröring men jag kunde inte gå längre än så. Jag kan inte längre bara ha sex med en främmande kille och sen kanske aldrig höra från honom igen. Jag klarar inte sånt längre. 

Så det tog stopp vid lite varma kyssar. 

Från en kväll i Rom