När jag var liten så trodde jag att kunde vara osynlig. Jag brukade ställa mig i ett hörn hemma och sätta händerna för ansiktet. Mellan fingrarna tittade jag fram och trodde på fullaste allvar att jag då var osynlig. Där kunde jag stå hur länge som helst och bara vänta på att någon skulle komma in och göra något...och jag skulle få se utan att de visste! Nu i lite mer vuxen ålder så vet jag att jag inte är osynlig men kan då och då känna mig osynlig. Detta är nog något jag absolut inte är ensam om. I helgen när jag var ut på krogen med en tjejkompis så tyckte hon, flera gånger under kvällen, att hon var osynlig. Den där känslan är verkligen jätte hemsk. Man är där, folk ser en men ändå så är den ingen som lägger märke till en. Varför är det så? Är människan verkligen så självupptagen?