Ja varför gör man det? Varför tycker vi människor om att plåga oss själva? Varför gör vi saker upprepade gånger när vi vet att vi kommer att må dåligt sen? Jag har spenderat nästan hela min dag med den konstiga mannen Mr D. Först på dagen var vi och sköt lerduvor och det var hur roligt som helst. På vägen hem förslog han att vi skulle kolla på film tillsammans på kvällen. Det lät jätte mysigt, tyckte jag. När jag kom dit för att kolla film så har han släckt ner hela lägenheten och tänt en massa ljus överallt. Vi kollar på film och det är jätte mysigt. Men som vanligt så händer det absolut ingenting. Några kramar här och där men inget mer. Jag gick dit med vetskapen om att ingenting skulle hända men om sanningen ska fram så hoppades jag någonstans inombords att jag kanske åtminstone skulle få en liten puss eller något. Nej...inget alls. Jag trodde att jag hade accepterat att det inte kommer att bli något mellan oss men tydligen så stör det mig fortfarande.

Jag har jätte roligt med den här karln och är mig själv fullt ut och är otroligt avslappnad med honom. Men av någon anledning så är jag alltid lite deppig när jag kommer hem efter att varit med honom. Jag vet inte om det är för att han inte vill göra något med mig, om jag känner att jag inte duger tillräckligt mycket. Det är dumt av mig att tänka så här...jag vet. Detta för att han har lite problem med sex...får nämligen väldigt mycket ångest efteråt. Men jag kan verkligen inte hjälpa att känna så här. Och det konstiga är att jag vet att jag kommer att känna så här när jag träffar honom. Varför träffar då jag honom??! Är jag självdestruktiv??

Jag vet ingenting längre...jag vill inte lägga mig ensam ikväll...