Förra julen och nyår så hade jag Vakten. Allt var mysigt, förväntansfullt och jag var lycklig. Jag trodde att jag skulle ha McGills denna jul och nyår men det vart inte så. Utan jag är ensam och rätt så miserabel. Visst har jag min familj och från och med imon så kommer släktingar från alla hörn att invadera vårt hus men...

Det är något speciellt med att ha den där speciella att dela allting med. Och ju mer jag tänker på det desto mer mår jag dåligt. Gråten är i halsen konstant varje dag och jag kämpar verkligen med att hålla tillbaka tårarna.

Jag har kommit fram till att jag inte enbart är ledsen över McGills utan alla känslor om Vakten har även dykt upp till ytan igen. Jag ser deras ansikten framför mig hela tiden. Jag hör olika saker dom brukade säga. Jag hör när dom skrattar...när dom säger att dom saknar mig. Jag känner allt på nytt igen och det känns som om jag kommer att kvävas. Gud vad jag saknar dom...båda två.

Jag har aldrig känt mig mer lämnad och ensam i hela mitt liv.

Bildkälla