Mina föräldar är väldigt goda människor med hjärtat på helt rätt ställe. Men ibland så har dom inte hjärnan riktigt där det borde vara. Missförstå mig inte nu jag älskar mina päron och det finns absolut inget jag inte skulle göra för dom. MEN föräldrar ska ju vara ens mamma och pappa, det är dom man ska stötta sig emot och det är dom som ska "skälla" ut en eller komma med kloka råd.

Men jag måste säga att för varje dag som går så blir mina päron mer och som mina barn...låter jävligt konstigt jag vet. Men jag undrar hur dom någonsin har klarat sig förut när jag inte bodde hemma. Jag gör exakt allt hemma...allt som den vuxna förälderna borde göra.

När jag kommer hem så ligger posten på bordet för mig att läsa och förklara. Pappa eller mamma ringer mig sju ggr om dagen till jobbet för att JAG ska ringa diverse samtal åt dom. JAG arkiverar deras viktiga papper. JAG säger till när det behöver handlas något. JAG har fått ansvaret för lilla syster...om vart hon får gå eller göra. JAG får komma ner och säga till mamma och pappa att sluta bråka...och som två barn så tittar dom på mig och säger förlåt. När jag ska åka iväg nånstans så säger dom:

"Vart ska du? Hur länge blir du borta? När kommer du hem? Det är ensamt här utan dig.."

Som sagt...jag älskar mina föräldrar men jag är lite trött på att vara förälder till två medelålders griniga barn! Jag kanske vill vara barnet en stund. Dom har gjort sig sjukt beroende av mig och det är mycket mitt eget fel också att jag låtit det ske..

God morgon!