Den här staden påminner mig för mycket om honom. Jag måste komma härifrån..åtminstone ett par dagar. Idag efter jobbet ska jag hem till mina föräldrar...krypa ner i mammas famn och upphöra att existera en stund. Det gör så jävla ont! Jag träffade honom igår. Allt jag ville göra var att slänga mina armar om honom och be honom att inte släppa taget. Det jag gjorde istället var att undvika ögonkontakt. Hade jag sett in  hans blåa vackra ögon hade jag börjat gråta. Han sa detta till mig:

"Jag läste det du skrev...det var så jävla fint. Jag läser det om och om igen. Det var så jävla fint. Jag tycker att det var bra gjort av dig...tack. Det var så jävla fint! Jag läser det om och om igen men jag vet inte vad jag ska svara. Det förstår du va...att jag inte vet hur jag ska svara? Det förstår du va? Tack.."

Jag ville svara att jag inte förstod nej. Men det enda jag gjorde var att stå där...skaka...och försöka att inte börja gråta. Som ett cp spenderade jag hela kvällen med att titta på honom i smyg när han inte såg mig. Jag är så kär i honom att jag inte vet vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska vilja ha mig och inte henne. Det finns inget jag kan göra...han har bestämt sig. Och jag kan inte sluta tänka på honom....det slutar inte göra ont...