Jag vet att jag springer mellan killar ganska mycket. Jag träffar de och lämnar de lika snabbt för att jag tröttnar lätt. Oftast så lämnar jag de så snabbt för att jag inte vill bli fast. Jag vill inte ställa frågor om de eller kolla hur de mår för att jag inte vill börja bry mig. Det verkar som att det är då det alltid börjar gå dåligt för mig. Det är då det alltid slutar med att jag fäller tårar och isolerar mina känslor. Samma sak varje gång! Så jag gör bara det inte...jag involverar mig inte. Men självklart så agerar jag mott mitt bättre vetande. Jag lät mig själv bli förtjust i en kille. Jag lät mig själv tro att det kanske finns något som heter "kärlek".

Jag pratade med Vakten idag. Han sa att han hade något han var tvungen att berätta för mig, att han kände sig rutten. Han har träffat någon...för två veckor sen. Han har träffat någon annan...för två veckor sen. Jag har vart här i nästan fem månader och han träffar någon när jag ska hem. Han tyckte att vi hade något speciellt och väldigt fint innan jag åkte...men jag åkte eller hur. Och nu så har han träffat någon.

Det jag såg mest fram emot när det gällde att åka hem var att få träffa honom...jag har till och med köpt en present till honom. Men antar väl att det är rätt åt mig som lät mig själv tro att jag kanske kunde tycka om någon som kunde tycka om mig tillbaka...