Jag erkänner att även om vi bestämde oss för att vara kompisar första gången så hoppades jag innerst inne att i framtiden så kanske att det skulle kunna bli vi två. Att han också sakta skulle inse hur bra vi är för varann. Att han skulle inse hur mycket jag tycker om honom.

Han inser nu hur mycket jag tycker om honom men faktum är att jag tycker om honom mer än han tycker om mig. Att få höra honom säga att det aldrig kommer att bli vi två sved som salt på ett öppet spår som blöder. Jag visste redan innan han sa något hur det låg till. Men att få höra just dom orden..

Så nu är det så. Jag kan inte tvinga någon att tycka om mig, kan inte tvinga honom att vilja vara min älskade när han vill vara min polare. Det känns som att jag väldigt ofta på sistone bara intalar mig själv att nu har det hänt och det är bara att börja om på nytt. En ny fräsch start!! Men hur många ggr orkar man starta om när det enda man vill är att bli omhållen av just han?

Visst vi kan vara vänner. Den här gången bara vänner. Inget mer. Jag får helt enkelt släppa det jag känner och se dig ur en annan vinkel. Sluta fantisera om att du säger att du älskar mig.



Bajs..