Jag har tänkt på en grej. När man träffar någon ett tag så lär man känna den personen. Man bygger upp en grund tillsammans och man vet vad den andra tycker om, inte tycker om, humor, egenskaper, rutiner, gränser, tankar och allt sån där som man med tiden får reda på. Ibland tar det extra lång tid att få reda på allt det här för personen kanske har svårt för att öppna sig. Men när man slutar träffas, när man gör slut så faller allt det i glömska efter tag.

Och tanken som slår mig är processen med att bygga upp allt det här med någon ny. Inte nog med att man måste hitta någon ny...man måste även gå igen allt det här igen. Energin och tiden det krävs är inte lite egentligen. Att orka bygga upp den här grunden igen....och sen igen och igen osv. Allt det här känns så utmattande. Tänk om man lägger ner all denna tid, känslor, engagemang och energi för att lära känna någon och sen så gillar man inte det man ser. Då måste man börja om på nytt med någon annan. Hur orkar man egentligen??

Är det tanken på att man ska finna den eviga sanna lyckan hos sin andra halva som får oss att orka kämpa igenom den här grymma djungeln alla kallar för kärlek? Är det värt det??

Bildkälla