Min familj är speciell. Jag älskar dom men dom är väldigt speciella människor. Väldigt ofta så känns det som att jag är den vuxna och dom är mina barn, speciellt mina föräldrar. Sen jag flyttade hem så har sakta men säkert allt vuxet ansvar i hushållet börjat falla på mina axlar.

Jag är den som får säga åt lill syrran att nu får du inte gå ut eller nu får du komma hem. Och hon är inte enkel att ha med o göra. Jag får varje månad samla alla räkningar och se till att dom blir betalda. Alla pappaer som kommer med posten ska jag läsa och förklara vad det gäller och åtgärda vid behov. Jag får varje månad läsa av alla mätare i huset och meddela respektive bolag. Jag får hålla koll på föräldrarnas pensions spar, deras privata spar, vad dom ska investera i och vad dom ska spendera. Jag får hålla koll på räntan för alla lån. Ska dom bindas eller ska dom fortsätta våga vänta? Beslutet är överlåtet till mig. Jag får leka psykolog för alla familje medlemmar för det är mig alla ringer när saker och ting går snett. Just nu pratar inte mina bröder med varandra och båda ringer till mig och gnäller över den andra...konstant. Mina föräldrar små tjaffsar nästan varje dag. Inget allvarligt utan dom bara är så och då är det mig dom vänder sig till som ska då få dömma om vem det är som har fel. Nu har även deras kompisar börjat komma med sina papper som ska läsas och problem som ska lösas till mig.

I min familj så är jag allas allt. Så jag glöms bort väldigt ofta. Därför åker jag så ofta bort på helgerna. För när jag åker bort så är det ingen som rycker i mig konstant. Ingen som behöver ha något fixat hela tiden. Som sagt så älskar jag min familj och det är mycket mitt eget fel att det är som det är idag för att jag har låtit det ske. Jag tror på att familj ska vara där för varann genom allt, vare sig det är små saker eller stora saker. Jag är det men nu så är jag lite trött. Jag är väldigt utmattad och jag behöver semester. Lite ledigt från alla förpliktelser. Inget ansvar så att jag bara behöver få tänka på mig själv. Kunna gå på stan o shoppa utan att någon ringer och stressar för att något behöver göras hemma.

Oj vilket långt inlägg det blev nu men jag behövde skriva av mig lite. Det känns bra att ha er...har jag sagt det förr?