Varför gör man så mot sig själv??
Skrev att jag såg en kille idag som var sjukt lik honom...
Efter två timmar så ringer han mig. Hjärtat började slå så jäkla fort när jag tar upp luren och ser hans namn. Vi pratade och skrattade som vanligt. Det var så jävla härligt att få höra hans röst samtidigt som det var så jävla smärtsamt. Han var precis som vanligt. Sen helt plötsligt så säger han att han måste lägga på och avslutar samtalet på två sekunder.
Antar att hon dök upp eller nåt.
Så fort jag la på så började tårarna rinna och nu så slutar dom att inte göra det. Jag är så trött på att må så dåligt. Att konstant sakna någon så det värker i hjärtat. Jag är bara så jävla utmattad.
Blä..
Kan inte låta bli att tänka på att han kommer att spendera alla hjärtans dag imon med henne...
Man vet att man är patetisk om man..
Och omedelbart ser man ett tecken i det hela...
Han försöker säga mig något med att ha en panter som profilbild. Ja menar...jag är juh mörkhårig och har gröna ögon. Och han sa en gång att jag var smidig och slug som en panter!! Det ÄR ett tecken!! Att han tänker på mig?? Så här lagom till alla hjärtans dag??!
Jag måste tydligen titta upp för att se botten...
Jag såg hans nya tjej
Hon tittade på mig så jag tittade tillbaka. Då märker jag att det är hon. Tjejen han lämnade mig för. Det är hon. Jag har sett bilder på henne men aldrig sett henne IRL förut. Där stod hon med sin lilla dotter.
Jag trodde inte att jag skulle reagera men det sved. Det gjorde riktigt jävla ont. Allt jag tänkte på var att hon förmodlingen tänkte:
"Titta hur mycket du vill...han valde mig!"
Så jag åkte hem och jag grät hela vägen hem i bilen. Jag saknar honom så jävla mycket bara.
Ex som spökar!
Helt jävla genomsvettig och panikslagen. Usch!!! Varför är det så? Att jag får kalla kårar längs med ryggraden bara jag tänker på att jag nu hade kunnat vara gift med mitt ex. Om jag inte hade lämnat honom när jag gjorde det. Samtidigt som jag ibland tänker att jag kanske borde stannat kvar...för då hade jag juh haft någon nu.
Fyllemess...varför?
Fan vad jag saknar dig!
Och jag stavade helt rätt också! Det underbara är att jag inte fick ett svar. Jag har ännu inte fått något svar. Så hur patetisk och sorglig känner jag mig på en skala??? Det är tydligt att han inte saknar mig. Det är väääldigt tydligt att han inte saknar mig.
Ett litet slag så där...
Ska vända det här till min fördel!!
Yes tallica ska vara over the top snygg varje dag, hon ska vara charmig, rolig och oootroligt smart! Han ska titta på mig och han ska tänka att Vakten var enormt korkad som valde henne över mig. Yes detta kan verkligen vara till min fördel!!
Yes han ska berätta om mig och prata om hur jag förgyller hans varje dag på jobbet. Yes han ska se fram emot jobbet för att få träffa moi!! Sen så ska vi bli jätte bra vänner och vi ska festa ihop och han ska bli enormt förtjust!
Så är planen!!! Hur detta nu ska gå till är juh en helt annan femma dock. Men så måste det bli...jag har juh bestämt det!!
Förslag någon??
Good or Bad??
Jag är lite osäker på om detta är något bra eller något dåligt. Vakten kommer juh förmodligen att fråga honom om det nya jobbet och grejen. Undrar då om den nya kille kommer att nämna mig??
Det jobbiga är att jag nu MÅSTE vara skit snygg till jobbet varje dag. Om dom pratar om mig så ska han inte säga något annat än att jag är skit snygg! Detta måste tänkas över noga!! Vad tror ni??
Jag saknar dig..
Men det går inte. Min stolthet står i vägen och jag vägrar. Jag vägrar för att JAG var den som bröt helt och hållet när han inte ville. Men vad skulle jag gjort? Han valde henne över mig och då kunde jag inte se någon anledning för oss o hålla en ytlig kontakt. Det var väl lika bra. Jag var tvungen att få känna att jag hade lite makt...något att säga till om iallafall.
Men shit vad jag saknar honom. Helt sjukt vad jag saknar honom!
Why her?
Saknar han mig?
Tänker han på mig ens?
Är han lycklig utan mig?
Ångrar ha sig?
Jag saknar honom. Jag tänker på honom ganska ofta. Kan inte säga att jag är särkilt lycklig nej. Jag önskar ganska ofta att han ångrade sig...för jag ångrar mig jätte mycket att jag lät det här hända...
Monica - Why Her
han..
Jaaa...jag träffade honom. Jag vet att ni inte ville...att ni tyckte det var en dum idé. Ni är den där förnuftiga rösten som jag borde lyssna på oftare jag vet. Men jag är svag...för honom. Jag har varit stark och inte hört av mig själv men när han gör det så blir jag svag. Jag är kär i honom. Så ja jag träffade honom idag men ni kommer att fortfarande bli stolta över mig.
Jag träffade inte honom för att krama på honom eller för att jag hoppades på något. Nej jag träffade honom för att säga ifrån. Kolla honom i ögonen och säga ifrån....och ja plus att jag ville se hans nylle. Efter en liten disskusion så gick han med på att sluta höra av sig. Inga samtal eller meddelanden där han säger att han saknar mig och vill träffa mig. Han förstår inte varför vi måste bryta kontakten och sluta träffas helt. Jag gjorde klart för honom att han redan gjort sitt val och om jag ska kunna gå vidare så måste han sluta strö salt i mina sår...
"det var inte min mening och göra dig illa...jag har bara så svårt för att uttrycka mig...säga vissa saker.."
Var allt han fick fram...sen så gick han upp och gav mig en kram. Jag vet det redan men det blev väl som det blev. Antar att hon ger honom något han inte tror jag kan ge. Det spelar ingen roll egentligen. Även om det gjorde ont i mig och det sved utav helvete så vill jag att han ska må bra så jag...hör och häpna gott folk...gav honom råd och lyssnade på hans tankar om den nya tjejen.
Jag grät inte alltför mycket när jag gick därifrån. Det hela var väldigt odramatiskt och jag är inte alltför trasig. Vet inte vad mer som kan sägas..
Fuck!
Du får inte skriva så. Jag blir förvirrad i vill träffa dig också. Det var otroligt svårt för mig att bryta med dig...
Det gick en bra stund och karl jäveln svarade inte. Som min vän fröken Kaos brukar säga så blev jag skogstokig och skickade detta mess:
Svara nåt McGills, du gör mig tokig
Han ringde upp mig då. Skräckslagen tittar jag på mobilen och tänker:
shit....fuck....shit....va ska jag göra?
Så jag svarade. Samma gamla visa. Han saknar mig. Han vill träffa mig. Han träffar fortfarande henne....men han saknar mig. Det enda han vill göra är att ta en promenad och bara prata lite...skoja lite som förr. Jag sa att det inte var en bra idé. Jag sa att jag har mått skit dåligt sen sist och jag vet inte om jag har ork o träffa honom...för det skulle bara leda till att jag mådde dåligt igen. Han sa att han självklart förstod men om jag ångrade mig så fick jag mer än gärna ringa nästa gång jag åkte upp till hans stad...han sa att han saknar mig..
Bajs...bajs bajs bajs BAJS!!
Det jag egentligen svär kan jag inte skriva här inne...dom kanske stänger av mig så jag drar världens längsta suck...
Shit!!
Hon dök upp.
Han valde henne.
Jag bröt kontakten.
Och nu messar han och säger att han vill träffa mig och saknar mig..
Va fan gör jag??!
Gamla mess från gamla ex..
Ibland kan jag sitta och läsa dom och försöka minnas vad jag kände eller tänkte på när jag fick dom. Hur saker och ting var mellan oss. Jag mår bra i några sekunder och sen så slår verkligheten mig i ansiktet med ett baseboll trä och jag mår skit dåligt. Varför läser jag då gamla mess undrar ni? Jag vill nog inte plåga mig själv men det är något man gör eller?
När tycker ni att man bör radera gamla mess? Ska man ens göra det?
Kan jag ta tillbaka det?
Jag saknar honom så sjukt mycket..
Lycka..?
Men för några veckor sedan så kände jag något som påminde väldigt mycket om lycka...den känslan varade i några timmar. McGills ringde mig på jobbet och sa, nej han skrek ut, att han saknade mig. Strax efter det samtalet hade vi fredagsfika med cheferna. Jag kommer inte ihåg vad som sades för jag stod där och tyckte att den där käsnlan i magen var så konstig och jag kunde inte sluta le.
Senare den kvällen säger han att han har träffat någon...
Den är sjukt hur man kan komma ihåg och hålla fast vid en sån känsla. Det känns verkligen att jag måste komma ihåg hur det kändes, att jag måste på minna mig själv då och då för innan jag ens har märkt det så har jag glömt det. Jag är rädd att den känslan aldrig mer kommer att hitta tillbaa till mig igen...inte för att jag aldrig kommer att komma över Vakten och McGills eller att jag aldrig kommer att hitta någon annan nej...jag är rädd för att jag kommer att bli så instängd och bitter att jag inte kommer våga eller tillåta någon komma nära igen.
Kan ni känna så ibland?
How weird...
Måste säga att det kändes skit skumt...att se hans namn i mobilen. Att veta att han har stått och knappat på sin mobil...ett ganska långt mess till mig. Känns väldigt konstigt...
Haft en bra dag än så länge?
That was then..
Förra julen och nyår så hade jag Vakten. Allt var mysigt, förväntansfullt och jag var lycklig. Jag trodde att jag skulle ha McGills denna jul och nyår men det vart inte så. Utan jag är ensam och rätt så miserabel. Visst har jag min familj och från och med imon så kommer släktingar från alla hörn att invadera vårt hus men...
Det är något speciellt med att ha den där speciella att dela allting med. Och ju mer jag tänker på det desto mer mår jag dåligt. Gråten är i halsen konstant varje dag och jag kämpar verkligen med att hålla tillbaka tårarna.
Jag har kommit fram till att jag inte enbart är ledsen över McGills utan alla känslor om Vakten har även dykt upp till ytan igen. Jag ser deras ansikten framför mig hela tiden. Jag hör olika saker dom brukade säga. Jag hör när dom skrattar...när dom säger att dom saknar mig. Jag känner allt på nytt igen och det känns som om jag kommer att kvävas. Gud vad jag saknar dom...båda två.
Jag har aldrig känt mig mer lämnad och ensam i hela mitt liv.
I know u to well..
"Jag har träffat någon annan.."
Varför? Duger inte jag? Är jag tjejen man roar sig med tills man hittar det man egentligen vill ha?? Det tär på en i själen att samma sak händer en två gånger i rad. Jag är trött på att vara den som får stanna kvar alldeles själv. Stå där ensam tittandes ner på mina tårar..
Den här smärtan har knackat så ofta på min dörr nu att jag snart ger den jäveln en egen nyckel och frågar om han vill flytta in...så är jag iallafall inte ensam..
Once again..
Så jag ringde honom idag. Bad honom hålla käft så jag kunde få ut det jag hade att säga innan modet gav med sig. Jag svalde mina tårar och sa:
"Jag bryter med dig helt. Ingen kontakt alls. Jag kan inte prata med dig då och då och låtsas vara din vän...fråga dig hur du mår och hur det går med whats her face. Jag vill helt enkelt inte. Tack för allt...verkligen. Och för att odramatisera det hela så önskar jag dig allt gott...jag hoppas verkligen att du hittat eller hittar det du söker...även om det inte var jag..."
Han ville inte bryta kontakten men jag gav honom inget val. Han vill att jag ska höra av mig när jag känner att det är ok men jag kommer aldrig ringa honom igen och det sa jag. Han var förvånad över mitt beslut men han förstod.
Jag är förvånad över hans beslut och nej jag förstår inte..
